Sofia

Ibland funderar jag på relationer mellan människor. Jag tänker på vad skillnaden egentligen är på relationer mellan vänner och kärleksrelationer. Hur kommer det sig att man enkelt kan göra slut med en pojkvän och sedan inte behöva träffa honom mer på det sättet? Kan man göra så med vänner? Varför kan man inte göra det?

Jag har många erfarenheter av att vara fast i en vänskap som känns urvuxen, och även om jag har kommit ur det mesta nu så tänker jag ofta på det fortfarande. Att vara med vänner som tar ner ens humör på en bottennivå, är det så vänskap ska kännas?

I många år har jag känt en viss sorts vänskap, i tron att det var den enda. Att man oftast inte var sig själv och att man ofta var tvungen att göra uppoffringar utan att få något tillbaka.

Ju äldre jag blir desto mognare och självsäkrare känner jag mig. Jag har upptäckt att det finns andra sorters vänskaper, vänskaper då man kan skratta och vara sig själv, där man kan ringa en kompis sent en måndagskväll bara för att man vill ha någon att prata med på tunnelbanan, vänskaper där man kan göra fel och bli förlåten.

Att vara fast i jobbiga relationer är något av det värsta jag vet och därför har jag lovat mig själv att alltid säga vad jag tycker, även när sanningen är jobbig att höra. Att inte må bra med sin sociala krets tar mer energi än det ger och är därför inget man ska ödsla tid på. Ge energin till vänner och människor som ger den tillbaka!